Text: Lena Höglund
Som generalsekreterare för en ungdomsorganisation känner jag ofta att jag förväntas vara öppen för all förändring, nya projekttänk och nya sätt att kommunicera. Att jag ska vara någorlunda redo för att alla komponenter i min organisation utsätts för förändring samtidigt. Att hela havet stormar. Det är på alla sätt en reflektion av hur denna COVID-19-vår har sett ut.
Vår organisation hade i år valt att satsa allt mer på karriärsinformationsarbete, nya former av kommunikation och nya verktyg. Men sen dess har både distansrestriktioner och budgetnedskärningar tvingat oss att tänka om och samla styrka i varandra, i både vårt team av anställda och i våra förtroendevalda. Förändring är sällan en inbesparing, men nödvändigheten har gjort oss lösningsdrivna och kanske en gnutta mer uppfinningsrika. Vi har känslan att vi red ut en del av stormen, det hoppas jag också att andra känner i andra förbund.
Det stormar i organisationsvärlden. Visst var vi alla varse om den nedskärning som en minskad utdelning från Veikkaus skulle komma att innebära, men med enorma ansträngningar på statsbudgeten i och med COVID-19-pandemin och dess eftersvallningar, så lär utdelningen bli än lägre. Vi når orkanstyrka.
Under de senaste åren har Undervisnings- och kulturministeriet uppmuntrat ungdomsorganisationerna i Finland att söka partnerskap och sponsorering med privata företag och bredda sina finansieringsalternativ. Privat finansiering är dock inte en helt enkel operation, utan en utvecklingsprocess som kräver ytterligare förhandlingar, rapporter och därtill kvalitativ digital kommunikation för partnerns synlighet. Att göra nytt är inte lätt i ett ofta underresurserat arbetsfält. Därför tycker jag att det är sakligt att konstatera att man borde ha framställt en mer hållbart och långsiktig lösning för bortfallet av Veikkaus-medel redan för ett par år sen.
För ett bortfall av organisationer som söker upp, stöder, utvecklar och utbildar unga personer och utsatta i samhället innebär en mycket större prislapp för staten än om man nu skjuter till medel direkt från statsbudgeten. Men det är kanske bara en temporär lösning, som på sikt också skulle betyda potentiella svängningar i summorna till organisationer, beroende på vem som sitter i regeringen.
Låt oss zooma ut, vad händer i det nordiska samarbetet och dess stöd till gränsöverskridande och gemensam medborgar- och kulturverksamhet? Den allmänna bilden av nordiskt samarbete fick ett lyft i och med de nordiska statsministrarnas överenskommelse år 2019, där bland annat miljö- och klimatsamarbetet skulle lyftas och regionen skulle bli den mest integrerade i världen år 2030. Skuggsidan av överenskommelsen talas det dessvärre mycket litet om. Nordiska rådets och Nordiska Ministerrådets budgetar kommer alltså inte att få mer medel från de nordiska ländernas statsbudgetar framöver, utan ökningen av medel inom miljö- och klimatområdet sker alltså till största del på bekostnad av kultursamarbetet. Det betyder bland annat att både nordiska litteraturveckan, en av samarbetets viktigaste gräsrotsevenemang, inte längre kommer ordnas runtom i regionen och att Nordens hus, som är speciellt instrumentella för samarbetets existens på Island, Färöarna och Grönland, hotas av nedläggning.
Vad blir då svaret på att lösa finansieringsproblematiken? Tyvärr kommer all verksamhet inte kunna fortgå som förr och det unikt regionala eller lokala tappar en del av sitt varumärke eller förankring då nästa alternativ blir europeisk finansiering. Digitaliseringsbehovet har för många förbund och verksamhetsområden lett till fruktbara och populära innovationer, men även den omställningen kräver ofta (initialt) mer medel istället för att spara medel.
Vi har i år genomfört en intern strategiprocess, bredare och djupare än någonsin förr. Kanske ett år som detta lägger allt i en naturlig prioritetsordning, men för oss är det också ett märkesår då vi firar 55 år som förbund. Det ärar vi med att vara modigare än förr gällande vår riktning, vårt varumärke och vår tillgänglighet. I ett stormande landskap av osäkerhet är det viktigt att känna sitt skepp och sin besättning. Vi må ha stormar framför oss, men skeppet är rustat och vår riktning är klarare än förr.
Jag önskar alla en fin höst - håll i er i stormen!
Lena Höglund är generalsekreterare på Pohjola-Nordens Ungdomsförbund.
Läs också
På bordet: Kommunikation - en förutsättning för föreningsarbetet