Text: Johanni Larjanko
Jag åker på arbetsresa till Köpenhamn. Plötsligt befinner jag mig i nya omgivningar. Solen skiner på samma sätt som hemma i Helsingfors, sommarvärmen har kommit rekordtidigt till vår del av världen, men där slutar likheterna.
Cyklar väller fram längs gatorna. Nästan alla talar danska, skrattar och ser så där danskt somriga ut. Växelkursen är förvirrande, vilket gör det svårt att bedöma om saker är dyra eller inte.
Vi bor på ett eko-hotell på Vesterbrogade mitt i stan. Hotellet har hög hygge-faktor, samtidigt som det satsar mycket på hållbarhet. Uteserveringarna är fulla med folk vart jag än rör mig i stan. En stor kultur-, musik- och gatufestival kommer att ta över stora delar av centrum med start lite senare idag.
Genom att göra den här lilla förflyttningen ser jag med nya ögon.
Allt känns välbekant, men samtidigt lite annorlunda. Jag går längs med grönskande gator och ser med stora ögon på allt som händer runt omkring mig, hela tiden. Det är inga märkvärdiga saker, bara helt vanligt vardagsliv i en stad. Vanligt, men inte för mig. Genom att göra den här lilla förflyttningen ser jag med nya ögon. Lägger märke till detaljer som går mig förbi hemma i Helsingfors.
Det är lätt att fastna i gamla hjulspår, att göra som man alltid gjort tidigare. Rutiner ger trygghet, och trygghet behövs i osäkra tider. Samtidigt har jag känt mig allt tröttare. Min energinivå sjunker mer och mer. Jag märker att jag går och räknar dagarna till semestern. När den känslan tar över får jag mindre gjort på jobbet, och orkar inte göra mycket efter arbetsdagens slut heller.
De där gamla hjulspåren är visserligen de bekvämaste, men de är också begränsande.
Att få spendera några dagar i den danska huvudstaden ger mig energi och väcker min nyfikenhet till liv igen. Jag känner mig närvarande. De där gamla hjulspåren är visserligen de bekvämaste, men de är också begränsande. De är trygga, och lite tråkiga. En del går på autopilot.
Att promenera här är att ge sig in i det okända. Det påminner lite om att våga anmäla sig till en arbiskurs. Ibland kan det också kännas som ett steg ut ur bekvämlighetscirklarna. Hinner jag? Orkar jag? Kan jag?
Att delta i fri bildning ger ofta så mycket mer än själva kursinnehållet. När det fungerar som bäst erbjuder det en liten förflyttning från det invanda. Litegrann som en resa till Köpenhamn i maj.
Johanni Larjanko är kommunikatör vid Bildningsalliansen. Till vardags sitter han oftast på SFV-huset G18 i Helsingfors.