Text: Mari Pennanen, Foto: Ellen Blomqvist
”Vilken förändringsteori använder ni er av i din organisation?” Frågan ställs av facilitatorn till personerna i panelen på ett webbinarium och paneldeltagarna berättar vad de vill ändra på, hur förändringen borde göras och vad som krävs för att åstadkomma förändringen.
Personerna representerar olika slags organisationer, både internationellt stora, väletablerade organisationer som Amnesty Internationals Finlandsavdelning och mindre sammanslutningar som Cult Cunth, en organisation som beskriver sig som en feministisk aktivistgrupp. De svarar på frågan ur olika perspektiv, men det jag fastnar vid är känslor och främst då ilskan. Om människor är arga över något missförhållande i samhället, och det går att genom organisationen kanalisera missnöjet och ilskan kan man tillsammans åstadkomma stora förändringar.
Att närma sig människor och engagera dem genom känslor går lättare än att engagera genom argument enligt personerna i panelen. Storytelling och att lyfta fram konkreta exempel nämns som metoder för att engagera personer. En av talarna nämner uttrycket jos kukaan ei suutu, niin mikään ei muutu (på svenska om ingen blir arg, så ändras inget).
Då diskussionen går vidare kommer ändå baksidan av ett engagera genom känslor fram. Hur långt bär ilskan eller missnöjet? Leder den till engagemang som leder framåt i frågan? Hur går det att styra och kontrollera ilskan, så inget spårar ur? Ett exempel på hur det kan gå fel är när ilskan riktas mot till exempel en folkgrupp (”de rika”) och hur ilskan då leder till starkare polarisering, vilket försvårar beslutsfattande, och i förlängningen till att det man strävar efter att ändra på kanske inte förändras. I bästa fall kan ilska inom en organisation förädlas till långsiktig verksamhet och aktiviteter bland likasinnade, då de hittar en kanal för att göra något åt det som de blev arga på. Då leder känslan till aktivitet och tillsammans kan man uppnå förändring.
Jag funderar på hur många av Förbundsarenans medlemsorganisationer som lätt kunde svara på frågan om vilken förändringsteori man har inom organisationen. Jag tror att frågeställningen känns främmande för de flesta, och att många ser sitt uppdrag som något annat än att i första hand åstadkomma förändring. Samtidigt har alla ett ideellt syfte, som ju i grund och botten handlar om att åstadkomma förändring. Jag tror inte alls att förbunden borde bli argare, men jag tror det ligger något i att engagera genom känslor. Och då det finns orsak så har förbunden all rätt att reagera med ilska och engagera sina medlemmar genom att använda deras känslor till hjälp för att åstadkomma förändring.
Mari Pennanen är verksamhetsledare på Förbundsarenan. I Ingången-kolumnerna tar hon upp teman som är aktuella i förbundsvärlden.
Webbinariet ”Aktivismi muuttaa muotoaan. Miten järjestöt pysyvät mukana?” ordnades den 18 mars av Globaalivastuujärjestöjen valikkoryhmä inom Kansalaisareena.
Läs mer
Ingången: Hur nätverkar man i corona-tider?
Ingången: Att vara en del av något stort